Sverige bör vägra införa minimilöner
Det var inte så många som märkte det då. Men nyligen levererade Europaparlamentets sysselsättningsutskott en rejäl käftsmäll mot hela den svenska arbetsmarknaden. Nu är frågan hur Sverige ska reagera, snällt vända andra kinden till eller finns det någon som faktiskt vågar ryta ifrån?
I förra veckan sammanträdde Europaparlamentets sysselsättningsutskott för att behandla frågan om att införa EU-regler för minimilöner. Frågan har diskuterats länge i Bryssel men i och med torsdagens omröstning slogs det fast. Sysselsättningsutskottet vill att EU ska sätta svenska löner. Helt i strid med den partsmodell som gynnat såväl arbetstagare som företag i decennier.
Faktum är att de svenska och danska parlamentsledamöter som arbetat mot förslaget blev fullständigt överkörda. När dammet hade lagt sig skrevs röstsiffrorna till 37 mot 10.
Ända sedan Sveriges inträde i unionen har löften om att den svenska modellen ska lämnas orörd avlöst varandra. Så även under arbetet med minimilöner. Men parallellt med dessa löften har kommissionen arbetat fram ett förslag till direktiv som innebär bindande regler om minimilön. Förslaget är ett angrepp på hela den svenska arbetsmarknadsmodellen. Hela den kollektiva självregleringsmodellen, där parterna har ansvaret att förhandla fram löner och villkor står på spel.
Förslaget lägger också grunden till en EU-rättslig arbetsmarknadsmodell. Grundläggande frågor om vad som är ett kollektivavtal, vilket avtal som ska tillämpas, eller till och med vad som egentligen utgör en fackförening riskerar att avgöras av EU-domstolen i Luxemburg. Skulle förslaget bli verklighet riskerar hela den svenska kollektivavtalsmodellen att prövas i EU-domstolen.
Konsekvenserna av att införa direktivet är omöjliga att överblicka, men det står klart att vi skulle få en inskränkning i den nationella suveräniteten som saknar motstycke i modern tid.
Så vad har gjorts för att motverka detta? Svenska politiker från såväl höger som vänster har under flera år förhandlat, sökt kompromisser och försökt påverka sina europeiska kollegor. Uppenbarligen utan framgång. Och nu verkar alltså den beskedliga svenska kompromissandan ha sprungit med huvudet före rakt in i en grå betongmur av EU-byråkrati.
Så vad gör man när kompromissandet och förhandlandet nått vägs ände? Vad är Sveriges plan b? Här kräver vi tydliga besked från Sveriges regering och parlamentariker.
Som fackliga ledare är vi vana vid att både förhandla och kompromissa. Men vi vet också var de röda linjerna går och vad som slutgiltigt händer om parterna inte kommer överens. Då duger det inte med några uppgivna ord om en misslyckad kompromiss och att konstatera att det inte riktigt ville sig den här gången. Då måste man gå från ord till handling.
Vi kräver ett tydligt löfte om att Sverige i så fall kommer att strunta i att införa direktivet om minimilöner med argumentet att det strider mot grundfördraget. Oavsett om det leder till en stämning i EU-domstolen.
Svenska politiker på alla nivåer och i alla partier måste ställa ett tydligt ultimatum. Ett sådant överstatligt angrepp på vårt självbestämmande och vår arbetsmarknadsmodell är en deal-breaker som inte kan accepteras.
Tiden för kompromisser tog slut i förra veckan. Nu är tid för handling.
Johan Lindholm
förbundsordförande Byggnads
Urban Pettersson
förbundsordförande Elektrikerna
Magnus Pettersson
förbundsordförande Fastighets
Mikael Johansson
förbundsordförande Målarna
Gabriella Lavecchia
förbundsordförande Seko